Köp vår bok och flagga!
NU HAR VI ALLT I LAGER
Köp flaggan och boken här.
 
KÖP!
december 2018
M T O T F L S
« jul    
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Kulturvandring 2005

 

 

Källareholmen som förr var en kronoholme är på ca 24 hektar. I 1690 års jordebok står: ”Denne är allenast een klippa av ingen bebodd men tillförende varit ett makrilledrette och därav är gifvet denne införde ränt (jordeboksränta) som var 2 daler 20 öre. Mellan bergen finns eller fanns små åkerlappar som brukades. Man lånade ut häst för att plöja och harva. Lite hö kunde tas på ängarna. För att dryga ut fodret köptes halm från inland. Ön klarade två kor och några får. Korna var små och gav inte så mycket mjölk, men var passande att ha på magra beten. Fåren gav ull och kött. Det var värdefullt att ha jord för att kunna leva ett drägligt liv. Nu håller dock markerna på att gro igen av buskar och träd.

Försök har gjorts med får för att hålla öppet markerna. Detta gick dock inte så bra.

Det har bott folk på ön ganska länge. På sydsidan av ön finns lämningar kvar av grunder. På slutet av 1700-talet började förmodligen husen byggas på insidan (läsidan). Enligt husförhörslängd från åren 1786 – 1791 bodde 5 personer på ön.

Som tidigare nämnts var Källareholmen en kronoholme. Nu var det emellertid så att Lands Cammereraren Nils Petter Brunn och sedermera Assessoren i Kongliga Cammar Revisionen ädel och Högaktad CF Sandler sökt skattinförsel. Sandler ville ha och fick beskattningsrätt på ön.

Nu kommer Tönnes Andersson in.
Han är upptagen i husförhörslängd år 1792 – 1796 tillsammans med hustru och tre döttrar. Tönnes fick av häradsrätten å orten ett skatte- och skötebrev utfärdat 1791. Detta innebar att han hade förmånsrätt till skatteköp av Källareholmen. När Tönnes hade fått detta betalade han förmodligen ingen skatt till Sandler.
Sandler gick då in och krävde pengar. Följden blev att Kongl. Majt gick in och upphävde Häradsrättens utfärdade skatte- och Skötebrev.
Tönnes fick betala arrende till Sandler
Tönnes dog under tiden 1800 – 1802. Hustrun Cathrina Jonsdotter fortsatte med skötsel av ön tillsammans med drängen Andreas Nilsson..

Från husförhörslängd 1807 – 1810 är Guttorm Jägerström, kronoskogvaktare, nämnd.
Guttorm köpte Källareholmen av kronan. Han hade tydligen mer tumme med myndigheterna än Tönnes.
Guttorm var flitig med pennan och låg i fejd med kronan angående holmar och skär. Det var fiskerätten det gällde. Än i dag pågår utredningar angående holmar och skär. Kronoholmsutredningen (den senaste) har pågått i tio år.
Guttorm hade stor familj och många i hushållet. Under åren 1821 – 1825 bodde 20 personer på ön.

1831 kom Truls Jacobsson och Karin Hansdotter till Källareholmen De köpte ön av Guttorm. De kom från Rävö, utanför Strömstad. De hade 6 barn. Två av barnen dog. Den yngste dog bara några dagar efter flytten till ön.
Huset som de bodde i låg sannolikt nordväst från ”Majas hus”.

 

Edvards och Wilhelminas hus

Edvards och Wilhelminas hus

Detta hus är äldst. Vi har dock ingen riktig koll på när det byggdes. Enligt hörsägen skall det komma från Krossekärr. Det var Jacob Trulsson, son till Truls och Karin, som flyttade med sig huset när han flyttade dit 1845 tillsammans med sin hustru. Han köpte då ½ Källareholmen. Jacob hade då gård på Krossekärr som han hade kvar.
Jacob med familj stannade till 1852 då de flyttade tillbaka till Krossekärr. Hus och mark hade de dock kvar.
1868 köpte Olle ½ Källareholmen av Jacob.
1873 flyttade Olle och Kristina Jacobsson ut. Olle var son till Jacob.

Under tiden var huset uthyrt till släktingar. Så gick det till 1890. Då sålde Olle till Edvard och Wilhelmina ”Mina” för 3000 kronor. Mycket pengar då. Det var Mina som hade med sig pengarna. Mina kom från Kämpersvik.

Ny ägare 1930. Då köpte John fastigheten. John var son till Mina och Edvard.

Nya ägare 1970 då Anne och Gunnar köpte. Gunnar är brorson till John.

Huset här är om- och tillbyggt fler gånger. År 1930 gjordes en stor ombyggnad. Bl a var Kalle Bräck med. Han var timmerman, skeppare och mycket annat.

På 1950-talet kom sidiplattorna. Fina grejor. Man behövde varken skrapa eller måla. År 2000 åkte plattorna ned. På med brädor och färg igen!

Brygghuset här är en roff. Det är däckshus som var vanligt på segelskutorna. Det flöt iland på västsidan av ön 1904. Bogserades till insidan och rullades upp på land. Däcksplattorna, som var kraftiga saker, delades med handsåg. Dessa blev sedan tak. Karl (son till Edvard och Mina, bror till John) har sågat dessa plankor. Flaggstången är också vrakgods. Restes 1900. Den har dock blivit kortare med tiden!

 

Maja och Fredriks hus

Maja och Fredriks hus

Majas hus är byggt 1856. Ordentligt dokumenterat, årtalet är inhugget i nocken. Det var Maja och Fredrik som byggde.
Maja och Fredrik gifte sig 1850. Med tiden fick de 7 barn. Fredrik kom från Grebbestad.
1852 köpte Maja och Fredrik ½ Källareholmen av Truls och Karin. Köpeskillingen var 150 Riksdaler Riksgälds. Med på köpet fick de Majas föräldrar på s k undantag. De gamla levde dock inte så länge efter köpet.
På den tiden, senare delen av 1800-talet, seglade småjakter längs kusten. De fraktade tegel, ved och trävaror. Köpte i Norge och sålde längst västkusten. De här jakterna var små och odäckade. De tålde inte så mycket vind och sjö. Båtarna stannade till innanför ön och inväntade bra väder när de skulle norrut. De seglade ogärna förbi ”Hûet” (Tjurpannan) på natten. Då fick de hyra in sig hos Maja. Fick en halmmadrass och en filt. Sen blev det frukost på morgonen. Majas inkomst var en ”tôllshilling” (ca 25 öre).

Stormarna var många och hårda även då. Ibland kunde det komma vrakgods drivande. En gång hände det sig att en del plank drivit i land på västsidan. Hela familjen var ute och drog. Maja skulle vakta. Då kom en gäng busar och skulle ta vrakgodset. Maja försökte skydda, men busarna sköt med pistol,laddad med salt, så Maja blev förstörd i ansiktet.

En annan händelse var när ett segelfartyg kom länsande från väster i storm. Seglen blåste bort. Det var bara att försöka styra undan bergen. Det var natt. Fullmåne. Skutan kom på västsidan ön. Tog i sandbotten och stannade. Förmasten gick. Besättningen kunde gå iland på masten. Utan att bli våta. Sedan gick dom över ön och bankade på hos Maja och Fredrik, där de fick logi. Skutan kom från Norge. Hade trälast och skulle till England. När stormen lagt sig kunde skutan dras loss. Hade lättare skador i skrovet. Riggen var i dåligt skick. Ungefär vid samma tid drev en skuta iland i Munkarne strax väster inloppet Edsviken. Helt vrak.

Hela 1800-talet var det en del förlisningar på Bohuskusten. Väst-sydväst-stormarna gjorde att båtarna inte kunde segla sig fria från land. Slutade oftast med totalförlisningar med många och ibland alla omkomna.
1870-talet var det goda tider för sjöfarten. Mellan 400-500 seglande skepp trafikerade Skagerack – Kattegatt – Nordsjön. Det blev också mycket ”vrag” längs kusterna.
Det var hårda tider längst kusten. Man fick gömma undan och låsa in sina dyrbarheter. Rövargäng drog runt längst kusterna. Det var till besvär även här på ön. Blev bättre när Majas pojkar skaffade gevär.
Åren gick och Majas pojkar och flicka växte till sig. Pojkarna gick till sjöss och var ute olika tider. De for till Norge och tog hyra. Den äldste, sonen Karl, kom aldrig tillbaka. Några var i Amerika och arbetade. Yngsta barnet, Otto, blev kvar där hela livet.

Maja levde kvar i huset med dottern Martina fram till 1909.
Då var det stor begravning efter Maja. Ängen utanför kläddes till en stor sal med lakan. Folk samlades här ute och hade mat med sig. Dricka ordnade Anton, en av Majas söner. Hade en jakt och seglade mest på Norge. Första dagen åts och dracks det duktigt. Dag 2 gick man till kyrkan. Det var inte så långt, kyrkan fanns nu i Grebbestad. Tidigare var det Tanums kyrka som gällde. Efter jordfästningen for alla ut till Källareholmen. Då fortsatte man äta och dricka. Man sörjde ordentligt. Det blev en natt till på ön. Dag 3 skulle alla ha en ordentlig frukost innan hemresan.

Nu var det Martina, dottern i huset, som tog över. Hon hade en ko, får, höns och lite jordbruk. Sen fiskade hon en del. På våren lejde hon för jordbruket, det lilla som var. Och så var det fiske. Martina var en duktig seglare. Hade en julle med sprisegel. Här var inte tal om att reva. Martina levde ett hårt, men som jag tror, ett mycket fritt och lyckligt liv. Martina dog 1947, 83 år gammal.
Efter detta köpte Arstedt huset.

 

Anton och Lottas hus

Anton och Lottas hus

Detta hus är byggt ~ 1878.
Huset timrades i Lur, plockades ner och monterades upp här ute. Det var brukligt på den tiden. Huset är nästan intakt. Lucka i köksgolvet ner till matkällaren som bara kan nås inifrån. Hit ut kom Lotta från Tova. Hon var starkt troende. Försökte få ordning på Anton. Gick dock inte vidare bra. Anton hade varit ute på långfart med skutor i ungdomen och kunde förtälja många historier. Livet blev dock lugnare när Lotta kom. Anton hade en jakt som han fraktade tegel, trä och ved med.
1878 började sillen återkomma, efter att ha varit borta flera år. Denna sillperiod varade fram till 1903-1904.
Antons bröder var med i ett vadlag, men Anton köpte och saltade in sill. Det verkade vara det bästa. Fick hyfsad ekonomi. Värre var det för vadlaget. Sillfisket gick bra och det satsades friskt på redskap och båtar. Det var snörpvadar som gällde de sista åren. Så en dag försvann sillen.
Den stora snörpvaden kapades till flera mindre. Och användes till makrillfiske. En större jakt ~ 50 fot med motor såldes till Bergen för en spottstyver.

Anton och Lotta fick 10 barn. 2 barn dog som små. 2 barn dog i 20-årsåldern (spanskan).

Under de sista levnadsåren höll Anton och Lotta på med småfiske. Garn och tinor.
Lotta dog 1934 och Anton dog 1937.

Efter Anton och Lotta övertog Helfrid (Sissi) huset. Sissi hade alltid varit hemma och skött hushållet. Sissi var döv, men fick gå på dövskolan i Göteborg.
Sissi levde här till 1964.

Efter Sissi kom Gunvor och Harald Claus, som renoverade huset varsamt.
Nu är det döttrarna Charlotte och Amelie som har huset.

 

Johan och Augustas hus

Johan och Augustas hus

Huset är byggt 1882.
Johan var bror till Anton och Edvard.
Även han höll på med fraktfart med en jakt. Var delägare i det stora sillvadlaget.
Efter Johan och Augustas bortgång övertog dottern Hulda huset 1933. Hulda bodde bara här på sommaren. På vintern bodde hon i Grebbestad. Skötte om Tanums Sparbank.
Efter Hulda kom Margareta och Bertil Olsson 1962. Margareta är brorsdotter till Hulda.
Nu, 2005, är Anne, Marie och Cecilia ägare.

 

 

 

 

 

 

Karl och Klaras hus

Karl och Klaras hus

Detta hus byggdes 1929 av Karl.
Grunden är lagd av sten från ön (som alla andra hus här). Med grunden hade han hjälp. Snickeriet fixade han själv. Brunnen finns i källaren. Det var Klara som tog ut vatten med slagruta. Vattnet är hårt här på ön. Sparsam får man vara. Grävda brunnar ger oftast inte så mycket vatten.
Men nu är det andra tider. Man har tillgång till köpevatten om så önskas.
Karl försörjde sig och familjen på sjöfart och fiske. Seglade ut några år både på segelfartyg och ångbåtar. Var med på ångaren Disa som minsprängdes i Nordsjön. Sedan blev det några år i Tönsberg. Sen blev det fiske hemmavid. Trålfiske efter räka i Väderöfjorden fram till 1964. Sålde båten vid pensioneringen. Efter detta var det lite småfiske efter ål och hummer.
Nu är det dottern Karin med familj som äger huset.

 

Maria och Frans hus

Maria och Frans hus

Detta hus byggdes år 1920.
Här är det en fantastisk stenfot. Även här är stenen från ön. Frans, som är född i Johans hus, ägnade sig åt sjölivet. Redan som 20-åring köpte han kuttern Pilgrim. Med den bedrev han fraktfart på Norge, Danmark och Tyskland. Och så var det makrillfiske på Nordsjön. Makrillen fiskades på ränndörj, fläktes och saltades. Fisken såldes i Kristiansand för att sedan exporteras till Amerika. Salt makrill användes som tilltugg på barerna. Kan rekommenderas. Men så kom förbudstiden ~ 1917 i Amerika. Då blev det slut på försäljningen dit och makrillfisket på Nordsjön avtog och försvann. Det var många kuttrar som blev liggande sysslolösa.
Frans sålde Pilgrim, som efter många ägare är skolskepp för GKSS.
Efter detta sysslade Frans med fiskhandel. På 1940-talet köpte Frans båten Rita, SD1. Med den bedrev han fiske efter räka och fisk.
Efter Maria och Frans övertog dottern Margareta huset. Nu är det nya ägare.

 

Husebacken

Husebacken

Av namnet att döma har här funnits hus länge. Huset här byggdes 1903. Byggmästare var Aron i Grönemad. Virket till huset fraktades över och lades upp nere vid sjöboden. Sen fick Aron ta vid. Han var helt ensam om bygget. Det var Arvid och Alma som skulle ha huset. Arvid var son till Anton och Lotta.
Alma arbetade hos ”Kôndarn”, handlare i Grebbestad. Hon bodde tillsammans med sin mor Justina.För att Alma skulle flytta ut till ön krävde hon att Justina skulle följa med. Och så blev det. Med tiden föddes här 10 barn 1904 – 1918. Alma städslade piga, det var ju tätt mellan barnen.
Arvid var med sista svängen på sillfisket. Tidvis seglade han till sjöss. Han hade en fin liten fiskebåt SD12 ~ 35 fot. Om båten var fin så var motorn desto sämre. En tändkula som gick under namnet ”Pyttagoran”. Det var varmgång för jämnan.
Sen blev det en Säffle-motor. En riktig pärla.
12:an fick ett eländigt slut. Ett stort isflak tryckte ner ”vragen” och båten drev ner till Munkarne och båten blev vrak.

Sjöboden här har stått på denna plats sen 1893. Innan stod den mellan Anton och Johans bodar. Där blev det tydligen för trångt. Det var Otto, broder till Anton, Edvard och Johan, som byggde boden och även flyttade den hit.
Arvid köpte boden när han byggde här.
På 1920-talet raserades boden helt. Även då var det ett stort isflak som kom drivande. Sen var det bara att bygga upp igen.
Otto som byggde boden, bodde och arbetade i Kalifornien. Han var hemma några gånger.

Husebacken är som de flesta skärgårdshus endast sommarbebott. Det är Eivor och Ingemar som styr och ställer här numera.

Här ute i skärgården var ju alla beroende av havet och vad det gav. Förr som nu är sjösjukan ett gissel. För att motverka detta försökte man med olika botemedel.
Ett sätt var att ”vaccinera” barnet.

Detta skulle göras innan barnet var döpt. Gick så till att man doppade 2 fingrar i sjön och stoppade dem i barnets mun. Barnet suger begärligt i sig det salta vattnet. Under tiden detta pågår skall tystnad råda. Har ett barn varit med om detta skall aldrig sjösjuka uppstå.
Har själv varit med och vaccinerat ett barn. Här gick det tydligen snett, för sjösjukan är svår på detta, numera, stora barn.

 

Tack Gunnar för denna härliga berättelse.